New moon/När jag hör din röst
Eftersom New moon släps i dag vill jag skriva lite om det. jag kommer att skriva några menigar från new moon och andra böker men alla menigar finns med i New moon/När jag hör din röst. För att kortfattat berätta boken. Jag varnar alla som inte har läst/sett New moon, och tänker göra det. Att inte läsa detta!
Ni måste också förstå att det kan bli lite fel när man skriver en lång text. Ledsen fall det har blivit några.
These violent delights have violent ends and in there triumph die, like fire and powder, which,
as they kiss, consume.
Could you take away his soul? -Carlisle
Det hade varit en lång dag på många sätt, ändå kände jag ingen lättnad över att den var slut, nästan som om jag trodde att något ännu värre väntade imorgon. -Bella
Hans ögon var som topaser-hårda klara och väldigt djupa. Det kändes som om jag kunde se in i dem, mil efter mil, men ingenstans i dess bottenlösadjup hittade jag någoting som bestred hans ord. -Bella
Don't do this. He just stared at me, and I could see fromhis eyes that my words were far too late. He already had. -Bella
Jag måste fortsätta röra mig. Om jag slutade leta efter honom var det slut. Kärleken, livet, meningen...slut. -Bella
Perhaps there was no moon tonight- a lunar, eclipse, a new moon. A new moon. -Bella
Tiden går. Även när det känns omöjligt. Även när varje sekund tickar förbi likt pulserande blod under ett blåmärke. Tiden går ryckvis, ibland fort ibland sakta, men den går. Till och med för mig.-Bella
Förbjuden att minnas, livrädd att glömma-det var en svår balannsgång. -Bella
Det var dunklet, som en mulen skymmning, bara tillräckligt mycket ljus för att visa att det inte fanns någonting att se. När jag inte längre mindes vad jag sökte. När jag insåg att det inte fanns någoting att hitta. Att det aldrig hade funnits något annat än den här tomma, kusliga skogen, att det aldrig skulle finnas något mer för mig. Ingenting mer än tomhet... -Bella
Jacob var helt enkelt en naturligt lycklig människ, och han bar den lyckan med sig likt en aura som påverkade alla i hans närhet. -Bella
Jag försökte intala mig att rädslan var meningslös, att jag redan hade överlevt det värsta som kunde hända. Varför skulle någonting skrämma mig efter det? Jag borde kunna se döden i vitögat och skratta. -Bella
Skuggorna verkade inte lika mörka som det brukade. Inte när jag hade min egen sol med mig. -Bella
Jag var som en vilsen måne-min planet hade tillintetgjorts i någon omstörtande, förödande katastrof-som ignorerade gravitationslagen och ändå fortsatte att cirkla i en snäv liten omloppsbana runt det tomrum som återstod. -Bella
Hans namn sprängde alla murar jag byggt omkring det. Edward, Edward, Edward. Jag skulle snart dö. Det spelade ingen roll om jag tänkte på honom nu. Edward, jag älskar dig. -Bella
Det fanns ett mörker i Jacob nu. Som om min sol hade slocknat. -Bella
Haven't you ever had a secret that you culdn't tell anyone? Something you felt like you had to keep from Charlie from your mom...? Something you won't even talk about with me? Not even now? Sometimes, loyalty gets in the way of what you want to do. Sometimes, it's not your secret to tell. -Jacob
I had a secret that wasn't mine to tell, yet a secret I felt bound to protect. A secret that, suddenly, he seemed to know all about. -Bella
It's not something I can run away from, Bella I would run with you, though, if I could. -Jacob
Jacob som bara var Jacob, och ingenting annat? Min vän Jacob? Jacob, den enda människan jag någonsin fått riktig kontakt med... och så var han inte ens mänsklig. -Bella
Jag är värkligen ledsen att jag inte kan vara rätt sorts monster för dig, Bella. Jag är väl inte lika bra som en blodsugare, eller hur? -Jacob
Måste du värkligen döda människor? Finns det inget annat sätt? Om vampyrerna kan överleva utan att mörda människor borde väl du också kunna försöka? -Bella
Döda människor, ekade han. Vad trodde du att vi pratade om? -Bella
Jag trodde att vi pratade om din motvilja mot varulvar. -Jacob
Nej, Jack inte alls! Det gör ingenting att du är...varg. Ingenting, lovade jag. Och när jag sa det viste jag att jag menade det. -Bella
Ännu ett löfte att hålla. Vad pratar du om? Han släpte min hand och pekade mot södra änden av stranden, där den platta halvmånen avslutades vid klipporna. Jag stirrade oförstående.
Jag lovade väll att du skulle få klipp hoppa? -Jacob och Bella
You wanted me to be human. Well watch me. -Bella
Farväl,jag älskar dig, var min sista tanke. -Bella
Kanske du kan förklara för mig hur det kommer sig att du lever? -Alice
Du såg mig falla. Nej, svarade hon.Hennes ögon blev smalare. Jag såg dig hoppa. Bella och Alice
Now and then I see something in her eyes, and I wonder if I've ever grasped how much pain she's really in. It's not normal, Alice, and it...it frightens me. Not normal at all. Not like someone... left her, but like someone cied. -Charlie
La tua cantante1 What a waste? -Aro
Jag tror att hon har fått ett hysteriskt anfal, sa Alice. Du kanske borde ge henne en örfil.
Edward blängde på henne- Alice
Det var himmelskt-mitt i detta helvete. -Bella
Hur ska jag utrycka mig för att du ska tro mig? Du sover inte, du är inte död. Jag är här, och jag älskar dig. Jag tänkte på dig hella tiden, såg ditt ansikte framför mig var enda sekund vi var isär. -Edward
Så du tror mig inte? viskade han, och han var till och med blekare än vanligt. Varför tror du på en lögn men inte på sanningen?- Edward
Innan jag träffade dig, Bella, var mitt liv som en månlös natt. Väldigt mörk, men det fanns stjärnor-små ljuspunkter av mening. sedan for du över min himmel som en meteor. Plötsligt stod allt i brand, där fanns prakt och skönhet. När du var borta, när meteoren hade försvunnit bakom horisonten, blev allt svart. Ingenting hade förändrats, men jag var bländad av ljuset. Jag såg inga stjärnor längre, och det fanns ingen mening till någonting. -Edward
Om jag bara kunde bevisa för dig att jag inte kan lämna dig... Jag antar att bara tiden kan övertyga dig. -Edward.
Åh! Bella? Åh okej. Nu förstår jag. Din uppenbarelse? frågade han med spänd röst. Du älskar mig, konstanterade jag häpet. Känslan av övertygelse sköljde över mig igen. Hans ögon var fortfarande vaksamma, men han log det där snedda leendet jag älskade så mycket. Ja, det gjör jag faktiskt. -Bella och Edward.
Aldrig. Nitton går jag med på, men jag vill inte ens närma mig tjugo. Om du ska förbli tonåring resten av livet, vill jag också vara det. Han tänkte efter. Okej. Glöm tidsgränserna. Jag gör det, på ett villkor. Villkor? Hans ögon var vaksamma och han talade långsamt. Gift dig med mig först. Jag stirrade på honom och väntade. Okej- vad är poängen? Han suckade. Du sårar mig, Bella. Jag friade just till dig och du tror att jag skämter! Snälla Edward, det här är allvarligt. Jag är fullständigt allvarlig. Han såg på mig utan humor i blicken. Åh, lägg av. -Bella och Edward.
Jag rätade på ryggen och gick för att möta mitt öde, med min framtid vid min sida.- Bella
Ni måste också förstå att det kan bli lite fel när man skriver en lång text. Ledsen fall det har blivit några.
These violent delights have violent ends and in there triumph die, like fire and powder, which,
as they kiss, consume.
Could you take away his soul? -Carlisle
Det hade varit en lång dag på många sätt, ändå kände jag ingen lättnad över att den var slut, nästan som om jag trodde att något ännu värre väntade imorgon. -Bella
Hans ögon var som topaser-hårda klara och väldigt djupa. Det kändes som om jag kunde se in i dem, mil efter mil, men ingenstans i dess bottenlösadjup hittade jag någoting som bestred hans ord. -Bella
Don't do this. He just stared at me, and I could see fromhis eyes that my words were far too late. He already had. -Bella
Jag måste fortsätta röra mig. Om jag slutade leta efter honom var det slut. Kärleken, livet, meningen...slut. -Bella
Perhaps there was no moon tonight- a lunar, eclipse, a new moon. A new moon. -Bella
Tiden går. Även när det känns omöjligt. Även när varje sekund tickar förbi likt pulserande blod under ett blåmärke. Tiden går ryckvis, ibland fort ibland sakta, men den går. Till och med för mig.-Bella
Förbjuden att minnas, livrädd att glömma-det var en svår balannsgång. -Bella
Det var dunklet, som en mulen skymmning, bara tillräckligt mycket ljus för att visa att det inte fanns någonting att se. När jag inte längre mindes vad jag sökte. När jag insåg att det inte fanns någoting att hitta. Att det aldrig hade funnits något annat än den här tomma, kusliga skogen, att det aldrig skulle finnas något mer för mig. Ingenting mer än tomhet... -Bella
Jacob var helt enkelt en naturligt lycklig människ, och han bar den lyckan med sig likt en aura som påverkade alla i hans närhet. -Bella
Jag försökte intala mig att rädslan var meningslös, att jag redan hade överlevt det värsta som kunde hända. Varför skulle någonting skrämma mig efter det? Jag borde kunna se döden i vitögat och skratta. -Bella
Skuggorna verkade inte lika mörka som det brukade. Inte när jag hade min egen sol med mig. -Bella
Jag var som en vilsen måne-min planet hade tillintetgjorts i någon omstörtande, förödande katastrof-som ignorerade gravitationslagen och ändå fortsatte att cirkla i en snäv liten omloppsbana runt det tomrum som återstod. -Bella
Hans namn sprängde alla murar jag byggt omkring det. Edward, Edward, Edward. Jag skulle snart dö. Det spelade ingen roll om jag tänkte på honom nu. Edward, jag älskar dig. -Bella
Det fanns ett mörker i Jacob nu. Som om min sol hade slocknat. -Bella
Haven't you ever had a secret that you culdn't tell anyone? Something you felt like you had to keep from Charlie from your mom...? Something you won't even talk about with me? Not even now? Sometimes, loyalty gets in the way of what you want to do. Sometimes, it's not your secret to tell. -Jacob
I had a secret that wasn't mine to tell, yet a secret I felt bound to protect. A secret that, suddenly, he seemed to know all about. -Bella
It's not something I can run away from, Bella I would run with you, though, if I could. -Jacob
Jacob som bara var Jacob, och ingenting annat? Min vän Jacob? Jacob, den enda människan jag någonsin fått riktig kontakt med... och så var han inte ens mänsklig. -Bella
Jag är värkligen ledsen att jag inte kan vara rätt sorts monster för dig, Bella. Jag är väl inte lika bra som en blodsugare, eller hur? -Jacob
Måste du värkligen döda människor? Finns det inget annat sätt? Om vampyrerna kan överleva utan att mörda människor borde väl du också kunna försöka? -Bella
Döda människor, ekade han. Vad trodde du att vi pratade om? -Bella
Jag trodde att vi pratade om din motvilja mot varulvar. -Jacob
Nej, Jack inte alls! Det gör ingenting att du är...varg. Ingenting, lovade jag. Och när jag sa det viste jag att jag menade det. -Bella
Ännu ett löfte att hålla. Vad pratar du om? Han släpte min hand och pekade mot södra änden av stranden, där den platta halvmånen avslutades vid klipporna. Jag stirrade oförstående.
Jag lovade väll att du skulle få klipp hoppa? -Jacob och Bella
You wanted me to be human. Well watch me. -Bella
Farväl,jag älskar dig, var min sista tanke. -Bella
Kanske du kan förklara för mig hur det kommer sig att du lever? -Alice
Du såg mig falla. Nej, svarade hon.Hennes ögon blev smalare. Jag såg dig hoppa. Bella och Alice
Now and then I see something in her eyes, and I wonder if I've ever grasped how much pain she's really in. It's not normal, Alice, and it...it frightens me. Not normal at all. Not like someone... left her, but like someone cied. -Charlie
La tua cantante1 What a waste? -Aro
Jag tror att hon har fått ett hysteriskt anfal, sa Alice. Du kanske borde ge henne en örfil.
Edward blängde på henne- Alice
Det var himmelskt-mitt i detta helvete. -Bella
Hur ska jag utrycka mig för att du ska tro mig? Du sover inte, du är inte död. Jag är här, och jag älskar dig. Jag tänkte på dig hella tiden, såg ditt ansikte framför mig var enda sekund vi var isär. -Edward
Så du tror mig inte? viskade han, och han var till och med blekare än vanligt. Varför tror du på en lögn men inte på sanningen?- Edward
Innan jag träffade dig, Bella, var mitt liv som en månlös natt. Väldigt mörk, men det fanns stjärnor-små ljuspunkter av mening. sedan for du över min himmel som en meteor. Plötsligt stod allt i brand, där fanns prakt och skönhet. När du var borta, när meteoren hade försvunnit bakom horisonten, blev allt svart. Ingenting hade förändrats, men jag var bländad av ljuset. Jag såg inga stjärnor längre, och det fanns ingen mening till någonting. -Edward
Om jag bara kunde bevisa för dig att jag inte kan lämna dig... Jag antar att bara tiden kan övertyga dig. -Edward.
Åh! Bella? Åh okej. Nu förstår jag. Din uppenbarelse? frågade han med spänd röst. Du älskar mig, konstanterade jag häpet. Känslan av övertygelse sköljde över mig igen. Hans ögon var fortfarande vaksamma, men han log det där snedda leendet jag älskade så mycket. Ja, det gjör jag faktiskt. -Bella och Edward.
Aldrig. Nitton går jag med på, men jag vill inte ens närma mig tjugo. Om du ska förbli tonåring resten av livet, vill jag också vara det. Han tänkte efter. Okej. Glöm tidsgränserna. Jag gör det, på ett villkor. Villkor? Hans ögon var vaksamma och han talade långsamt. Gift dig med mig först. Jag stirrade på honom och väntade. Okej- vad är poängen? Han suckade. Du sårar mig, Bella. Jag friade just till dig och du tror att jag skämter! Snälla Edward, det här är allvarligt. Jag är fullständigt allvarlig. Han såg på mig utan humor i blicken. Åh, lägg av. -Bella och Edward.
Jag rätade på ryggen och gick för att möta mitt öde, med min framtid vid min sida.- Bella
Kommentarer
Trackback
