itisourlife

Som alla (eller de flästa) vet är jag adopterad från Kina. När jag kom till Sverige tyckte alla mina släktingar att jag var jättesöt (även om jag inte kan hålla med om det).
Jag var tydligen väldigt "lilgammal" och kunde prata bra, trots att jag inte hade lärt mig svenska sedan födseln. Däremot var jag ganska blyg, fast det kom först när jag började i skolan. Innan var jag som de flesta småbarn: bekymmerslös.

Sommrarna var det bästa jag visste. Vi var (eller är fortfarande) nästan tre veckor på Gotland för att hällsa på mammas släkt. Jag älskar det fortfarande men det är inte samma sak nu som att se världen genom ett barns ögon, då när sommaren var längre och dagarna varmare.